I helgen är det Allhelgona helg. Nästan alla har någon att minnas , när en förälder dör är de fördemesta gamla och kanske och då blir sorgen inte så stor men saknaden dess värre. Annat blir det när ens livskamrat dör genast vet man inte hur man skall överleva själv. Men som kristen har man en Gud att vända sig till och hämta kraft i Bibeln står det som din dag är skall också din kraft vara . I våran kyrka blir det parentation av 21 medlemmar de allra flesta i ganska hög ålder. " En liten bit av min livsberättelse fortsätter , året var 1950 , då hade jag börjat att dejta en kille som skulle bli min man. Han hade gjort lumpen i Umeå och återvänt till sitt jobb utanför Lycksele , vi träffades en gång i mån när han kom till Umeå. Semestern 1950 tillbringade vi i mitt föräldrahem pappas bil fick vi låna och då visade jag lite av bygden runt omkring Ö-vikstrakten. Bland mina i Umeå så blev det förändringar de som gick seminariet blev färdiga lärare och lämnade staden , en del förlovade sig men Siri och jag vi höll ihop i vått och torrt. Vi hade vårt boende på Teg båda två så förflöt hela året 1950. Nu skall vi tänka på våra kära som lämnat oss för en bättre värld . Hälsar Sara-Dorthy